These are the days

Klockan har slagit sovdags för länge sedan och jag sitter på golvet i en lägenhet som inte är min, i en stad i ett land som inte är mitt, och äter rotsaker med bea. Någon andas invid mig och These are the days spelar i mina iphonelurar, sakta som för att inte störa natten. Det är något i mig som ger kvällar som den här ledmotiv utan att jag kan göra något åt det, och när jag vände mig om den där sista gången innan dörrarna stängdes var det den sången vi fick.

Fem timmar tidigare har en förvirrad kille nyss kommit fram till mig utanför Zinkensdamms tunnelbana och bett om eld. För några minuter sedan har han gått in i min axel i trängseln, jag känner igen honom, och en stund senare gömmer han omsorgsfullt ett litet paket i sin strumpa innan han kryssar över trottoaren och försvinner bort. Mitt harhjärta försöker förgäves bulta vägar ut ur mörkret i min bröstkorg. Du är sen.

”Är det du som doftar så gott?” Under Västerbrons branta fäste har någon staplat träpallar som en trappa halvvägs upp, och längst ut invid den låsta grinden sitter vi. Långholmen är folktom, det är kanske inte så konstigt en onsdag när klockan slagit tjugoett och juni knappt har vaknat. Du ligger utsträckt på rygg och ser på mig och jag tänker att du är den enda jag vet som inte frågar sådana saker för att vara snäll, utan bara för att du undrar. Jag tycker om det med dig. Jag älskar hur det inte finns en tillstymmelse till tillrättalagdhet i din kropp, att ditt eget tak är högt som himlen och att du aldrig böjer huvudet ens i andras trånga korridorer. Det, och att du rör mig fast du är notoriskt äcklad av närhet, är allt jag egentligen behöver veta. Du må vara som en stenkross, en ångvält, en elvisp i hjärtat, men jag är sällan så trygg som hos dig.

På Judit & Bertil är luften tung. Trappan slingrar sig uppåt och vid ett bord invid räcket sitter vi och vecklar ut femton år över den ynka kvadratmeter vi har att disponera. Det finns så mycket damm och smuts i hörnen som vi borde hinna pilla ut och peta runt i, men bartendern tänder ett ljus mellan oss när natten blir för påtaglig och det är lite sorgligt någonstans. Det sinar i glasen och det i sig är som att stirra på ett timglas som sakta rinner ut.

Golvet är täckt av krossat glas. Det knastrar under våra fötter och jag ser antagligen skeptisk ut för du skrattar och säger att vore det fredag skulle jag få se. Det är en gammal tunnelbanevagn och vi står närmare varandra än vi måste, för mellan Hornstull och Liljeholmen tar det tre minuter och det är ingen tid man egentligen tar avsked på. Jag ser ömsom på den blöta Finlandiaetiketten som simmar omkring bland skärvorna och ömsom på dig, som en finsk treenighet här i huvudstaden av Sverige, och när jag sekunder senare springer över plattformen till tvärbanan sjunger Van Morrison redan i mitt huvud.

Annonser

Karma is a bitch

Nyårslöften har aldrig varit något för mig. Jag har aldrig rökt och träningsmotivationen har sällan behövt någon våldsammare spark i de nedre regionerna, och den där enda gången jag fick för mig att försöka mig på konceptet tipaton tammikuu gav jag ändå upp efter en vecka eller två – det där med att begränsa mig själv jag aldrig riktigt förstått mig på.

Däremot är det ju svårt att lämna något bakom sig utan att kasta en blick eller två över axeln, så även år. Och när jag väl ägnat lite tid åt att reflektera över 2014 insåg jag ganska snart att det finns om inte många så i alla fall ett stabilt gäng utvalda som har stor del i det faktum att jag har skrattat och älskat och mått prinsesslikt bra, och att det finns så många fina saker man går omkring och tycker och tänker om sina medmänniskor som man på något vrickat sätt aldrig delar med sig av. Vilket i sig är vansinnigt, för jag blir bara mer och mer övertygad om att det ger tusenfallt tillbaka att lätta på locket lite och låta känslorna pysa ut. Därav detta enkla koncept jag tänker att ska bättra lite på min (och kanske någon annans?) karma ikväll: berätta för dem du bryr dig om hur roliga och intelligenta och snygga och fantastiskt vältaliga de är. Och hur du ofta tänker tillbaka på just den där ena gången, eller hur det där skrattet kittlar dig i maggropen, eller hur det finns kramar du helst av allt skulle prenumerera på. För det finns inget att förlora i att dela med sig av lite feel good. Ganska mycket att vinna, däremot.

Tack alla inblandade som gjorde 2014 magiskt. Vilken tur att ni finns.

I hope that you don’t fall in love with me

Jag fastnade när jag snubblade över den långa listan hos Steph. Hälsosamt egocentrerat och lite väl nostalgiskt, men alldeles för inbjudande. Varsågoda.

10 saker jag vill göra innan jag dör

1. Sluta slänga konservburkar i soppåsen när jag inte orkar gå till ekopunkten.
2. Rädda fler katter.
3. Surfa en stor våg.
4. Skriva en bok.
5. Bo närmare människor jag älskar.
6. Flytta in i huset vi bygger och skapa ett hem.
7. Lära mig mer om växter och bygga upp en trädgård från allra första början.
8. Ha en stor fest med alla jag tycker om.
9. Sluta grämas över gårdagen och oroa mig inför morgondagen.
10. Minska på min kött- och plastkonsumtion och anamma ett ekologiskt tänkande på ett mer självklart sätt.

9 saker om mig själv

1. Mänskligheten är min största fascination och fiende. Jag älskar och hatar vårt varande på ett väldigt odefinierbart sätt.
2. Jag har alltid varit hundmänniska tills jag fick min första katt. Idag får jag ett större socialt utbyte av mina katter än av de flesta människor jag träffar. Jag vet inte om det säger mer om mina katter eller mina medmänniskor. Kanske säger det mest om mig.
3. Jag är extremt selektiv när det kommer till vem jag umgås med, och har inget intresse av att prata väder med halvbekanta när jag kan klä mig i långkalsonger, korka en kall och gotta ner mig i Livets Stora Frågor med a chosen few.
4. Jag är väldigt intresserad av katastrofer, olyckor och sjukdomar.
5. Det finns tre saker som gör mig till en lite mer harmonisk människa när livet snurrar för fort: att springa, att gräva i jorden och att se på stjärnorna.
6. Jag är som lyckligast hemma, men längtar ändå alltid bort. En evig paradox.
7. Jag älskar ord, språk och formuleringar. En av de bästa känslor jag vet är när inspirationen kryper i kroppen efter att jag läst något jag verkligen tyckt om.
8. Jag ogillar att klä upp mig och är överlag väldigt ointresserad av korrigerad yta. Jag slutar aldrig fascineras över det knäppa i att kladda färg i ansiktet – så mycket fulare är vi kvinnor inte än män. Bäst trivs jag barfota i så lite kläder som möjligt.
9. Jag är väldigt logisk, saklig och matematiskt lagd. Det krockar ofta med min slarviga, konstnärliga och överemotionella sida. Jag har fortfarande inte lärt mig att hantera dem bägge samtidigt, men jag hoppas att jag når mitt fulla potential innan jag dör.

8 sätt att vinna mitt hjärta

1. Lyssna på mig, men inte för mycket.
2. Ha hand med ord.
3. Var lite obekväm.
4. Var passionerad över någonting.
5. Var rolig.
6. Var realistisk. Angående det mesta.
7. Var orealistisk någon gång ibland, till exempel angående hur många öl du tål när solen gått ner och livet leker och natten ännu är ung. Det är bara karaktärsbyggande.
8. Var åtminstone lite smart.

7 saker jag tänker på ofta
(ingen inbördes ordning!)

1. Gårdagen
2. Sjukdomar
3. Döden
4. Framtiden
5. Kärleken
6. Tvätten
7. Maten

6 personer jag tycker är snygga

1. Min man, alltid.
2. Mina vänner – nyvakna, nyktra, sömniga, slitna, fulla, glada och gråtande.
3. Min fina syster och mina fantastiska svägerskor.
4. Mina evigt stiliga bröder.
5. Kalle Zackari Lindström, alla gånger. Älskar dedikeringen, styrkan och ärligheten.
6. Tom Waits, alla gånger. Älskar blicken.

5 saker jag gillar att göra

1. Att sova pinsamt länge.
2. Att dricka öl med fantastiska människor.
3. Att ligga på tambursgolvet efter en plågsamt snabb länk och känna pulsen sakta ner slag för slag.
4. Att se på stjärnorna.
5. Att ligga lealöst utslagen i en simring under solen.

4 saker jag tycker är tändande

1. Gapskratt.
2. Bändpaitor.
3. Skägg.
4. Talförhet.

3 saker jag tycker är avtändande

1. Politisk korrekthet.
2. Inskränkthet.
3. Överlägsenhet.

2 favoritlåtar

1. Something fast.
2. I hope that I don’t fall in love with you.

1. Bekännelse

”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” är mitt livsmotto.

Processed with VSCOcam with lv01 preset

I disconnect

Ikväll tvättade jag håret med den sista slatten av mintschampot jag köpte dagen efter att vi sågs. Dig sprang jag till med tredagarstovor, svettig solbränna och thaimatsandedräkt. Och ska någon minnas mig så är det du.

Mariatorget, uppgången Polishuset. Jag djupandas tre gånger innan jag tar rulltrappan upp till spärrarna. Flätar håret mot min spegelbild i glaset på en reklamskylt och väntar på dig. Med skuldrorna mot en smutsig, vitkaklad stationsvägg och ett leende som exploderar i min mage när dörrarna öppnas och du kliver in.

Vi går via en ICA för att du behöver cigg innan vi kryssar mellan bilarna och klättrar över mitträcket nere vid Söder Mälarstrand. Och vi passerar alla de där platserna jag läst om. Debaser och Katarinahissen. Mosebacke. Moskén i ett myller av män och bryggan där nynazisterna ännu samlades för något decennium sedan. ”Idag har de kostym”, säger du med ett leende som aldrig når upp till dina ögon.

Ditt hår har vuxit sedan sist, men ögonen är fortfarande lika bleka, som havsrök eller oktoberhimmel. Och jag säger det på ett osentimentalt sätt, för att det är sant. ”Skulle du kunna bo här”, frågar du och jag svarar aldrig i livet. För Stockholms skyline må vara vacker så man kunde gråta, men gatorna ligger som trassliga nystan för mina fötter och det enda som ger mig ro i den här stan är du.

I min telefon har jag ett sms som listar tunnelbanetidtabellen. 22.37 går mitt sista tåg och vi sitter på en betongsugga i Skanstull och räknar minuter. De försvinner så fort och det är löjligt att låtsas som annat. Till slut springer vi ner för trappan och du plankar bakom mig för att säga hejdå. Och vid utropet Skarpnäck är jag i dina armar.

Come raise your flag upon me

map2

Jag har en karta på min rygg som bara syns om somrarna. Bleka kontinenter. En avlägsen ögrupp på högra armbågen. Stora hav.

Country roads, take me home

mids1

mids2

Det är något visst med ljuset när midsommaraftonen råder. Det må vara fem plusgrader och vi må ha yllesockor i conversen, men knotten i motljus och gruset under sulorna och ljudet av vatten mot ett gammalt båtskrov förlåter allt.

A light that never goes out

bbqveimage (60)

Processed with VSCOcam with f2 presetSolen leker kartmakare över huden, en första öl skvalpar omkring i blodomloppet, bror doftar neopren och saltvatten bredvid mig. Havet brusar, burgarna ligger på grillen och solen går aldrig ner. Och jag älskar allt det här på ett så otvunget sätt att det inte kan vara annat än det bästa som finns i världen.

Om världar

Processed with VSCOcam with f2 preset

hangblo

Jag är fascinerad över hur världar vävs samman. Hur det finns ett hus sexhundra kilometer bort i en stad jag en gång aldrig hade hört om där det bor människor som kallar mig familj. Ett hus där man äter Becelmargarin på morgonmackorna och där vitvinet står i köksskåpet för att inte bli för kallt, där det hänger en balblåsa från presidentens självständighetsmottagning anno åttionågonting i en garderob och där egna studentbetyg och andras valresultat är något man borde värdera och minnas.

Jag hackar riktigt smör ur deras foliepaket till mina rostade rågbröd och fryser vin bland rabarberstjälkar och pommes frites, har för tillfället glömt vem som var president på åttiotalet och hade sneakers och rufsiga rastaflätor på min student. Som jag klarade med nöd och näppe. Eftersom jag hellre drack litervis av kaffe, pussade pojkar, vakade om nätterna och aldrig var den vassaste kniven i lådan när det kom till saker som Kebnekajse, Buddha och finska konjunktioner.

Ändå sitter vi där och är en familj. När vi samlas kring bordet och det sjungs civiliserade snapsvisor må jag känna en gnutta ångestkryp i lemmarna, och frågar någon mig hur det ser ut med hälsovårdsdistrikt och kommunsammanslagningar i nejden jag kallar hem har jag inte en blekaste aning. Men ändå – en sorts familj, och det är okej.

Det är över ett decennium sedan jag stod i den där hallen för första gången. Jag var så liten då, och det kändes långt att åka över halva landet för att kliva in i en värld som inte var min. Träffa en familj och människor jag indirekt sammanförts med, människor jag aldrig annars skulle ha träffat, eller kanske ens tyckt om, och framom det en massa stökiga, bökiga, obekväma män som jag sakta har vuxit samman med och lärt mig tackla och som jag nu träffar över en ljummen mugg på ett café vid en av alla dessa karga stränder och känner en sällsam värme i maggropen över att få fnissa tillsammans med.

Och kanske är det åldern, men jag känner mig så mycket rikare just då. När våra blickar möts i tyst, skrattigt samförstånd över en fånig bagatell och jag inser hur mycket jag håller av människan tvärs över bordet, som en gång var en främling som knappt förstod vad jag sa.

Ännu en av miljontals meningar med livet

plantaplantb

Focacciadegen jäser, fåglarna sjunger, termometern håller sig just över nollstrecket och jag får plantera. Narcisser till påsk och så det bästa – alla dessa örter som doftar som om en bit av himlen ramlat ner och som är så där bulligt gröna och spretiga att man bara vill låta dem ta över hela trädgården. Jag älskar att peta omkring där ute i den där blandningen av fjolårets torra rester och allt det nya man ännu bara kan gissa sig till vad det kommer att bli, hitta små knoppar och knölar och strån och fullständigt förlora greppet om tiden. Ännu en av miljontals meningar med livet.

A few of my favorite things

tulpbltulpankatt

Varma katter, mjölkigt kaffe, yviga blommor och helig tystnad.